21. Bind dem tillhopa på ditt hjerta dageliga, och häng dem på din hals;
22. När du går, att de leda dig; när du ligger, att de bevara dig; när du uppvaknar, att de äro ditt tal.
23. Ty budet är en lykta, och lagen är ett ljus; och tuktans straff är lifsens väg;
24. På det du må bevarad blifva för en ond qvinno; för enes främmandes släta tungo.
25. Låt hennes dägelighet icke göra dig lusta i ditt hjerta, och förtag dig icke på hennes ögnahvarf.
26. Ty en sköka tager enom sitt bröd ifrå; men en gift qvinna fångar ädla lifvet.
27. Kan ock någor behålla eld i barmen, så att hans kläder icke brinna?
28. Huru skulle någor gå på glöd, så att hans fötter icke brände varda?
29. Alltså går det honom, som till sins nästas hustru går; der blifver ingen ostraffad, den vid henne kommer.
30. Det är enom tjuf icke så stor skam, om han stjäl till att mätta sina själ, då honom hungrar;
31. Och om han gripen varder, gifver han det sjufaldt igen, och lägger dertill alla ägodelarna i sitt hus.
32. Men den som med ene qvinno hor bedrifver, han är en dåre, och förer sitt lif uti förderf.