8. Men jag sände till honom, och lät säga honom: Detta är icke skedt, som du säger, du hafver diktat det af ditt hjerta.
9. Ty de ville alle rädda oss, och mente: De varda aflåtande af arbetet, och varda stille. Men jag förstärkte mina hand desto mer.
10. Och jag kom uti Semaja hus, Delaja sons, Mehetabeels sons, och han hade innelyckt sig; och sade: Låt oss komma tillhopa i Guds hus, midt i templet, och sluta dörrarna till af templet; förty de varda kommande till att dräpa dig, och komma om nattena, att de skola slå dig ihjäl.
11. Men jag sade: Skulle en sådana man fly? Skulle en sådana man, som jag är, gå uti templet, på det han skall blifva lefvandes? Jag vill icke gå derin.
12. Ty jag förmärkte, att Gud hade intet sändt honom. Han spådde väl sådant om mig; men Tobia och Saneballat hade gifvit honom penningar.
13. Derföre tog han penningar, på det jag skulle taga en fruktan till mig, och göra så, och synda; och de skulle hafva ett ondt rop uppå mig, dermed de måtte förlasta mig.
14. Tänk, min Gud, på Tobia och Saneballat, efter dessa deras gerningar, och på Propheten Noadja, och de andra Propheterna, som mig afskräcka ville.
15. Och muren vardt redo på femte och tjugonde dagen af den månaden Elul, i två och femtio dagar.
16. Och då alle våre fiender det hörde, fruktade sig alle Hedningar, som omkring oss voro, och deras mod förföll dem; förty de märkte, att detta verk var af Gudi.
17. Voro ock på den tiden månge af Juda öfverstar, hvilkas bref gingo till Tobia; och ifrå Tobia till dem.
18. Ty de voro månge i Juda, som honom besvorne voro; förty han var Sechania svåger, Arahs sons; och hans son Johanan hade Mesullams dotter, Berechia sons.
19. Och de talade godt om honom för mig, och förde mitt tal ut för honom. Så sände nu Tobia bref till att afskräcka mig.