13. Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14. De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15. Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16. Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17. Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18. För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19. Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20. Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21. Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22. Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.