14. Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15. Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16. Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17. Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18. Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19. Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20. Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21. Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22. Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23. Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24. Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25. Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26. Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.