13. Då stod solen stilla, och månen desslikes, tilldess att folket hämnade sig på sina fiendar. Är icke detta skrifvet i dens frommas bok? Så stod solen midt på himmelen, och fördröjde gå neder, sånär en helan dag.
14. Och hafver ingen dag varit lik vid denna, hvarken förr eller sedan, då Herren lydde ens mans röst; ty Herren stridde för Israel.
15. Och Josua drog åter i lägret igen till Gilgal; och hela Israel med honom.
16. Men de fem Konungar voro flydde, och undstungo sig uti en kulo i Makkeda.
17. Då vardt Josua sagdt: Vi hafve funnit de fem Konungar fördolda i ene kulo i Makkeda.
18. Josua sade: Så välter stora stenar för gapet af kulone; och befaller några män, som taga der vara på dem.
19. Men I står icke stilla, utan jager efter edra fiendar, och slår deras eftersta, och låter icke komma dem i deras städer; ty Herren edar Gud hafver gifvit dem i edra händer.
20. Och då Josua och Israels barn hade lyktat den mägtiga stora slagtningen på dem, och platt slagit dem, hvad sedan qvart blef af dem, det kom in i de fasta städer.
21. Så kom allt folket åter i lägret igen till Josua i Makkeda med frid; och ingen torde röra sina tungo för Israels barn.
22. Men Josua sade: Låter upp gapet för kulone, och drager fram de fem Konungar till mig.
23. De gjorde ock så, och hade de fem Konungar till honom utu kulone: Konungen i Jerusalem, Konungen i Hebron, Konungen i Jarmuth, Konungen i Lachis, Konungen i Eglon.
24. Då nu desse Konungar voro framledde till honom, kallade Josua hela Israel, och sade till de öfversta af krigsfolket, som med honom drogo: Kommer hit, och träder dessa Konungarna på halsen med fötterna; och de kommo fram, och trädde på deras halsar med fötterna.