2. Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
3. Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
4. Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
5. Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
6. Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
7. Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
8. Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
9. Han gör Karlavagnen (på himmelen) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
10. Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
11. Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
12. Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
13. Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
14. Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
15. Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
16. Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17. Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18. Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19. Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20. Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21. Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.