16. Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17. Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18. Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19. Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20. Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21. Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
22. Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
23. När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
24. Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
25. Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
26. De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
27. När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
28. Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
29. Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
30. Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
31. Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
32. Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
33. Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.