7. Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8. O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9. Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10. Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11. Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12. Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13. Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14. Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15. Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16. Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17. Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18. Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.