2. När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3. Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4. Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5. Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6. Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7. Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8. O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9. Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10. Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11. Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12. Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13. Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14. Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.