3. Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4. Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5. Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6. Ja, der är nu din (Guds) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7. Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?