2. Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3. Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4. Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5. Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6. Ja, der är nu din (Guds) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7. Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8. Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9. Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10. Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11. Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12. Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13. Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14. Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15. Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16. Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17. Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?