8. Du hafver talat för min öron; dins ords röst måste jag höra.
9. Jag är ren och utan all last, oskyldig, och hafver ingen synd.
10. Si, han hafver funnit en sak emot mig, derföre håller han mig för sin fienda;
11. Han hafver satt min fot i stocken, och förvarat alla mina vägar.
12. Si, rätt derutaf besluter jag emot dig, att du icke äst rättfärdig; ty Gud är mer än en menniska.
13. Hvi vill du träta med honom, att han icke gör dig räkenskap på allt det han gör?
14. Om Gud en gång något befaller, skall man då icke först se derefter, om det rätt är.
15. Uti synenes dröm om nattene, när sömnen faller uppå menniskorna, när de sofva på sängene;
16. Då öppnar han menniskors öra; och förskräcker dem, och näpser dem;
17. På det han skall vända menniskona ifrån olycko, och förvara henne för öfvermod.
18. Han skonar hennes själ för förderf, och hans lif, att det icke skall falla i svärdet;
19. Och näpser honom med sveda uppå hans säng, och all hans ben mägteliga;
20. Och far så med honom, att honom vämjes vid maten, och hans sjal icke hafver lust till att äta.
21. Hans kött försvinner, så att man intet ser det, och hans ben förkrossas, så att man icke gerna ser dem;
22. Att hans själ nalkas till förderf, och hans lif till de döda.
23. Om nu en Ängel, en af tusende, trädde fram för honom, till att förkunna menniskone Guds rättfärdighet;
24. Då skall han förbarma sig öfver honom, och säga: Han skall förlossad varda, att han icke skall fara neder i förderfvet; ty jag hafver funnit en försoning.
25. Hans kött komme sig till igen, såsom i ungdomen, och låt honom åter varda ung igen.
26. Han skall bedja Gud, den skall bevisa honom nåder; han skall se sitt ansigte med glädje, och skall vedergälla menniskone hennes rättfärdighet.
27. Han skall för menniskomen bekänna, och säga: Jag hafver syndat och illa gjort, och mig är ännu för litet skedt.
28. Han hafver förlossat mina själ, att hon icke skulle komma i förderf; utan mitt lif skulle få se ljuset.