8. Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9. Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10. Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11. Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12. Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13. I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14. Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15. Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16. Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17. Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18. Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19. Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20. Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.