8. Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9. Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10. Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11. Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12. Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13. Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14. Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15. Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16. Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17. Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18. Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19. Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20. Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21. Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22. Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23. Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24. Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?