22. Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23. Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24. Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25. Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26. Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27. Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28. Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29. Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30. Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31. Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32. Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33. Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34. Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
35. Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
36. Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.