15. Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16. Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17. Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18. Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19. Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20. Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21. Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22. Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23. Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24. Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25. Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26. Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27. Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28. Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29. Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30. Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31. Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.