20. Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21. Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22. Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23. Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24. Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25. Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26. Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27. Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28. Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29. Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30. Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31. Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.