13. De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14. De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15. Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16. Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17. Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18. Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19. Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20. Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21. Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22. Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23. Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24. Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25. Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.