3. Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4. Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5. Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6. Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7. Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8. De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9. Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10. Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11. Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12. Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13. Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14. Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15. Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16. Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.