1. Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2. Utbrast, och sade:
3. Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4. Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5. Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6. Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7. Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8. De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9. Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;