12. Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13. Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14. Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15. Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16. Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17. Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18. Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19. Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20. Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21. De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22. Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23. De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24. Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25. När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.