14. Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15. Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16. Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17. Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18. Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19. Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20. Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21. Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22. Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23. Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24. Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25. Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26. Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27. Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28. Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29. Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.