1. Job svarade, och sade:
2. Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3. I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4. Far jag vill, så far jag mig vill.
5. Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6. Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7. Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8. Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9. Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10. Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11. Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12. Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13. Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14. Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15. Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.