22. Han tror icke, att han skall kunna undfly olyckona, och förmodar sig alltid svärdet.
23. När han far ut hit och dit efter sin näring, så tycker honom att hans olyckos tid är för handene.
24. Ångest och nöd förskräcka honom, och slå honom ned, såsom en Konung med enom här;
25. Ty han hafver utsträckt sina hand emot Gud, och emot den Allsmägtiga förstärkt sig.
26. Han löper med hufvudet emot honom, och står halsstyf emot honom.
27. Han hafver upphäfvit sig emot honom, och satt sig hårdt emot honom.
28. Men han skall bo i nederslagna städer, der inga hus äro; utan ligga i enom hop.
29. Han skall icke varda rik, och hans gods skall icke förökas; och skall icke utspridas i landena.
30. Han skall icke undfly olycko; eldslågen skall förtorka hans grenar; och skall varda borttagen af hans muns anda.
31. Han är så bedragen, att han icke tror att det skall varda värre med honom.
32. Han får en ända, när honom obeqvämt är; och hans gren skall icke grönskas.
33. Han varder afhemtad såsom en omogen drufva af vinträt, och såsom ett oljoträ bortfaller sitt blomster.
34. Ty de skrymtares församling skall blifva ensam, och elden skall förtära hans hus, som gåfvor tager.
35. Han anar olycko, och föder vedermödo; och deras buk bär list fram.