11. Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12. Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13. Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig.
14. Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15. Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16. Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17. Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18. Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19. Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20. Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21. Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22. Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.