9. Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10. Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11. Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12. Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13. Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14. Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15. Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16. Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17. Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18. Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19. Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20. Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21. Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22. Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.