8. Och skola infalla uti Juda, och flöda, och gå öfver, tilldess att de räcka upp till halsen; och skola utsträcka sina vingar, så att de uppfylla ditt land, o ImmanuEl, så vidt som det är.
9. Varer vrede, I folk, och gifver likväl flyktena; hörer, I alle som ären i fjerran land, ruster eder, och gifver dock flyktena; ruster eder, och gifver dock flyktena.
10. Besluter ett råd, och der varde intet af, talens vid, och det bestå intet; ty här är ImmanuEl.
11. Ty så säger Herren till mig, lika som han fattade mig vid handena, och underviste mig, att jag icke skulle vandra på detta folks väg, och säger:
12. I skolen icke säga: Förbund. Detta folk talar om intet annat, utan om förbund. Frukter eder icke såsom de göra, och grufver eder icke;
13. Utan helger Herran Zebaoth; honom låter vara edor fruktan och förskräckelse;
14. Så skall han varda en helgelse; men en stötesten och en förargelseklippa dem tvem Israels husom, Jerusalems inbyggarom till snaro och fall;
15. Så att månge af dem skola derpå stöta sig, falla och sönderkrossas, besnärjas och fångne varda.
16. Bind samman vittnesbördet; försegla lagen intill mina lärjungar.
17. Ty jag hoppas uppå Herran, den sitt anlete för Jacobs hus bortgömt hafver; men jag vänter efter honom.
18. Si, här är jag, och barnen som Herren mig gifvit hafver, till ett tecken och under i Israel, af Herranom Zebaoth, den der bor på bergena Zion.
19. Men då de säga till eder: I måsten fråga af spåmän och tecknatydare, de der mycket tala och disputera, så skolen I säga: Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?
20. Ja, efter lag och vittnesbörd; om de det icke säga, så skola de icke få morgonrodnan;
21. Utan skola gå, omkring i landena slagne och hungroge; men när de hunger lida, så skola de vrede varda, och banna sinom Konung och sinom Gud, och se upp.
22. De skola ock se neder på Jordena, och intet finna annat än bedröfvelse och mörker; ty de äro förmörkrade i ångest, och gå ville i mörkret.