11. Och han tänkte åter på de förledna tider, på Mose som i hans folk var: Hvar är då nu den som förde dem utu hafvet, samt med sins hjords herda? Hvar är den som sin Helga Anda i dem gaf?
12. Den Mose ledde vid högra handena, genom sin härliga arm; den der vattnet skiljde för dem, på det han skulle göra sig ett evigt namn;
13. Den der förde dem igenom djupen, såsom hästar i öknene, de der intet snafva.
14. Såsom fä, det der nedergår på markene, det Herrans Ande drifver; alltså hafver du ock fört ditt folk, på det du skulle göra dig ett härligit namn.
15. Så se nu af himmelen, och skåda neder af dine helga och härliga boning; hvar är nu ditt nit, din magt? Din stora hjerteliga barmhertighet håller sig hårdeliga emot mig.
16. Äst du dock vår fader; ty Abraham vet intet af oss, och Israel känner oss intet; men du, Herre, äst vår fader, och vår förlossare, af ålder är det ditt Namn.
17. Hvi låter du oss, Herre, ville fara ifrå dina vägar, och vårt hjerta förstockas, så att vi icke frukte dig? Vänd om för dina tjenares skull, för ditt arfs slägtes skull.
18. De besitta ditt helga folk snart alltsamman; våre motståndare nedertrampa din helgedom.
19. Vi äre såsom tillförene, då du icke rådde öfver oss, och då vi efter ditt Namn icke nämnde vorom.