Gamla Testamentet

Nya Testamentet

Jesaja 5:1-9 Karl XII 1873 (SK73)

1. Nu väl, jag vill sjunga minom vän ens mins väns viso om hans vingård. Min vän hafver en vingård, på ett fett rum.

2. Och han gärde omkring honom, och med stenhopar bevarade, och satte ädla vinträ deruti; han byggde ock ett torn deruti, och grof der en press, och vänte efter, att han skulle bära vindrufvor; men han bar vilddrufvor.

3. Nu dömer, I Jerusalems inbyggare, och I Juda män, emellan mig och min vingård.

4. Hvad skulle man dock mer göra minom vingård, det jag honom icke gjort hafver? Hvi hafver han burit vilddrufvor, då jag vänte efter, att han skulle burit drufvor?

5. Nu väl, jag vill kungöra eder, hvad jag minom vingård göra vill: Hans gård skall borttagen varda, på det han skall ödelagd blifva, och hans mur skall sönderrifven varda, på det han skall förtrampad varda.

6. Jag skall låta honom ligga öde, att ingen skall skäran eller grafvan, utan tistel och törne derinne växa; och skall bjuda skyarna, att de icke regna deruppå.

7. Så är nu Herrans Zebaoths vingård Israels hus, och Juda män hans lustiga plantering; han vänter efter rätt, si, så är här icke annat än öfvervåld; efter rättviso, si, så är här alltsammans klagomål.

8. Ve dem som draga det ena huset intill det andra, och komma den ena åkren intill den andra, tilldess att intet rum mer är, att de skola besitta landet allena.

9. Det är för Herrans Zebaoths öron; hvad gäller, om de många hus icke skola öde varda, och de stora och sköna utan inbyggare?

Läs fullständig kapitel Jesaja 5