1. Ve de affälliga barnen, säger Herren; de som rådslå utan mig, och utan min Anda beskydd söka, samla synd öfver synd;
2. De som draga neder uti Egypten, och fråga intet min mun, att de skola stärka sig med Pharaos magt, och beskärma sig under Egypti skugga.
3. Ty Pharaos starkhet skall eder på skam komma, och det beskydd under Egypti skugga till försmädelse.
4. Deras Förstar hafva varit i Zoan, och deras bådskap äro till Hanes komne.
5. Men de måste likväl allesamman på skam komma, öfver det folk som dem till intet bestånd vara kan, antingen med hjelp; eller eljest till nytto; utan allenast till skam och hån.
6. Detta är tungen öfver de djur, som draga söderåt; der lejon och lejinnor äro, ja, huggormar och brinnande flygande drakar, uti bedröfvelses och jämmers lande. De föra deras gods på fålars rygg, och deras skatt på camelers rygg, till det folk som dem intet till nytto vara kan.
7. Ty Egypten är intet, och dess hjelp är fåfäng; derföre predikar jag eder deraf alltså: Rahab skall sitta stilla dertill.
8. Så gack nu, och skrif detta för dem på en taflo, och teckna det uti en bok, att det må blifva evinnerliga och utan ända.
9. Ty det är ett ohörsamt folk, och lögnaktig barn, som Herrans lag icke höra vilja;
10. Utan säga till Siarena: I skolen intet se; och till skådarena: I skolen intet skåda oss den rätta läron; men prediker oss ljufliga, skåder oss bedrägeri.
11. Viker af vägen, öfvergifver denna stigen; låter Israels Heliga återvända när oss.
12. Derföre säger Israels Helige alltså: Efter thy I förkasten detta ordet, och förtrösten uppå försmädare och förförare, och förlåten eder deruppå;
13. Så skall denna missgerningen vara eder såsom en refva på en hög mur, då han begynner remna, hvilken hastigt omkullfaller och förkrossas;
14. Såsom ett lerkäril sönderkrossadt vorde, det man sönderkrossar, och skonar thy intet, tilldess man deraf icke finner ett stycke så stort, att man dermed kan eld taga af en eldstad, eller vatten ösa utur en brunn.
15. Ty så säger Herren Herren, den Helige i Israel: Om I stilla blifven, så vorde eder hulpet; genom stillhet och hopp vorden I starke; men I villen icke;
16. Och saden: Nej; utan vi vilje fly till hästar; derföre skolen I flyktige varda; och uppå löpare vilje vi rida; derföre skola edra förföljare varda eder för snare.