13. Ty det går i landena och med folkena, lika som när ett oljoträ afplockadt är; såsom när man efterhämtar, då vinanden ute är.
14. De samme upphäfva deras röst och lofva, och glädjas öfver Herrans härlighet ifrå hafvet.
15. Så priser nu Herran i dalomen; på hafsens öar Herrans Israels Guds Namn.
16. Vi höre lofsång ifrå jordenes ända, den Rättfärdiga till äro; och jag måste säga: Hvi är jag dock så mager? Hvi är jag dock så mager? Ve mig! ty föraktarena förakta, ja, föraktarena förakta.
17. Derföre kommer öfver eder, landsens inbyggare, förskräckelse, grop och snara.
18. Och om en undflydde för förskräckelsens rop, så faller han dock likväl uti gropena. Kommer han utu gropene, så varder han dock fången i snarone; ty fenstren i höjdene äro upplåtna, och jordenes grundvalar bäfva.
19. Landena varder illa gångandes; det skall icke trifvas, utan måste förfalla.
20. Landet skall raga hit och dit, såsom en drucken, och bortfördt varda, lika som en hydda; ty dess missgerningar trycka det, så att det falla måste, och kan icke blifva.
21. På den tiden skall Herren besöka det höga herrskapet, som i höjdene är, och jorderikes Konungar, som på jordene äro;