7. Nu hafver dock hela verlden ro, och är stilla, och fröjdar sig i glädje.
8. Ock fröjda sig furoträn öfver dig, och de cedreträ i Libanon (och säga): Efter du ligger, så kommer ingen upp, som oss afhugger.
9. Helvetet dernedre bäfvade för dig, emot din tillkommelse; det uppväcker dig de döda, alla verldenes bockar, och bad alla Hedningarnas Konungar uppstå utaf sina stolar;
10. Att de skulle, en efter den andra, tala, och säga till dig: Du äst ock slagen lika som vi, och dig går lika som oss.
11. Ditt prål är neder till helvete faret, samt med dina harpors klingande; mal skall vara din säng, och matkar ditt öfvertäckelse.
12. Huru äst du af himmelen fallen, du sköna morgonstjerna? Huru äst du till jordena fallen, du som försvagade Hedningarna?
13. Tänkte du dock uti ditt hjerta: Jag vill stiga upp i himmelen, och förhöja min stol upp öfver Guds stjernor. Jag vill sätta mig på vittnesbördsens berg, på den sidon norrut.
14. Jag vill fara öfver de höga skyar, och vara den Aldrahögsta lik.
15. Ja, till helvetes far du, vid kulones sida.
16. Den dig ser, han skall skåda dig, och se uppå dig (och säga): Är det den man, som verldena skälfvande gjorde, och Konungariken bäfvande;
17. Den der jordenes krets ödelade, och städerna derinne nederslog, och gaf icke sina fångar lösa?
18. Allesamman Hedningarnas Konungar ligga dock med äro, hvar och en i sitt hus;
19. Men du äst förkastad utu dine graf, såsom en förderfvad gren, såsom de slagnas klädnad, som med svärd ihjälstungne äro, hvilke nederfara till helvetes stenar, såsom ett förtrampadt as.
20. Du skall icke såsom de begrafven varda; ty du hafver förderfvat ditt land, och slagit ditt folk; ty man skall aldrig tänka på den ondskofulla sädena.
21. Reder till, att man må slagta hans barn, för deras fäders missgerningars skull, att de icke uppkomma eller ärfva landet, eller göra jordenes krets fullan med fiendar.