13. Hafver icke mer spisoffer fram fåfängt; rökverk är mig styggeligit; nymånader och Sabbather, då I sammankommen, må jag icke lida; ty I bedrifven afguderi och våld i dem.
14. Min själ hatar edra nymånadar och årstider; jag är ledse dervid, jag orkar icke lida dem.
15. Och om I än uträcken edra händer, så bortgömmer jag dock min ögon ifrån eder; och om I än mycket bedjen, så hörer jag eder dock intet; ty edra händer äro fulla med blod.
16. Tvår eder, görer eder rena, lägger bort edart onda väsende ifrå min ögon; vänder igen af det onda;
17. Lärer göra det godt är, farer efter det som rätt är, hjelper dem förtryckta, skaffer dem faderlösa rätt, och hjelper enkones sak.
18. Så kommer då sedan, och låter oss gå med hvarannan till rätta, säger Herren: Om edra synder än voro blodröda, så skola de dock varda snöhvita; och om de än voro såsom rosenfärga, så skola de dock varda såsom en ull.
19. Viljen I höra mig, så skolen I nyttja landsens goda.
20. Viljen I ock icke, utan ären ohörsamme, så skolen I af svärd förtärde varda; ty Herrans mun säger det.
21. Huru kommer det till, att den fromme staden är vorden en sköka? Han var full med rätthet, rättvisan bodde derinne; men nu mördare.
22. Ditt silfver är vordet slagg, och ditt vin förmängdt med vatten.
23. Dine Förstar äro affällige, och tjufvars stallbröder; de taga alle gerna gåfvor, och fara efter skänker; dem faderlösa skaffa de icke rätt, och enkones sak kommer intet inför dem.
24. Derföre säger Herren, Herren Zebaoth, den mäktige i Israel: Ack ve! Jag måste trösta mig igenom mina fiendar, och hämna mig igenom mina ovänner;
25. Och måste vända mina hand emot dig, och utrensa ditt slagg som aldrarenast, och borttaga allt ditt tenn;
26. Och gifva dig åter domare igen, såsom de voro tillförene, och rådherrar, såsom i begynnelsen; då skall du heta rättvisones stad, och en from stad.
27. Zion måste igenom rätt förlossad varda, och hans fångar igenom rättfärdighet;
28. Att de öfverträdare och syndare skola tillsamman sönderkrossade varda, och de, som öfvergifva Herran, förgås.
29. Ty de måste komma på skam öfver de ekar, der I lust till hafven, och blygas öfver de lustgårdar, som I utväljen;