23. Kiriathaim, BethGamul, BethMeon,
24. Kirioth, Bozra, och öfver alla de städer i Moabs land, ehvad de ligga fjerran eller när.
25. Moabs horn är afhugget, och hans arm är sönderbruten, säger Herren.
26. Gör honom drucknan, ty han hafver upphäfvit sig emot Herran, att han må spy sig, och vrida händerna, på det han ock må till spott varda.
27. Ty Israel hafver varit ditt gabberi, lika som han hade varit funnen ibland tjufvar; och efter du sådant emot honom talat hafver, måste du ock bortföras.
28. O! I Moabs inbyggare, öfvergifver städerna, och bor uti bergklippomen, och görer likasom dufvorna, som bo högt upp i hålen.
29. Man hafver ju alltid sagt om den stolta Moab, att han fast stolt är, högfärdig, högmodig, trotsig och storsinnad.
30. Men Herren säger: Jag känner väl hans vrede, att han icke så mycket förmår, och tager sig före att göra mer än i hans magt är.
31. Derföre måste jag jämra mig öfver Moab, och ropa öfver hela Moab, och sörja öfver det folk i Kirheres.
32. Jag måste gråta öfver dig, Jaeser, du vingård i Sibma; ty dine vinqvistar äro farne öfver hafvet, och komne intill Jaesers haf; förderfvaren är fallen in uti dina säd och vinhemtning.
33. Fröjd och glädje är borto af markene, och af Moabs land, och man skall intet vin mer pressa der, vintramparen skall intet; mer sjunga sina viso,
34. För det ropets skull i Hesbon, allt in till Eleale, hvilket man hörer intill Jahza, ifrå Zoar den treggaårs kona, intill Horonaim; ty Nimrims vatten skola ock uttorkas.
35. Och jag skall, säger Herren, i Moab dermed en ända göra, att de icke mer skola offra på höjderna, och röka sinom gudom.
36. Derföre ryter mitt hjerta öfver Moab, lika som en trummete, och öfver det folk i Kirheres ryter mitt hjerta, såsom en trummete; ty de hafva fast förtagit sig, derföre måste de förgås.