1. Emot Moab. Så säger Herren Zebaoth, Israels Gud: Ve dem stadenom Nebo; ty han är förstörd, och ligger ömkeliga; Kiriathaim är vunnen, fästet står ömkeliga, och är nederrifvet.
2. Moabs tröst är ute, den han af Hesbon hade; ty man hafver något ondt i tankanom emot honom, nämliga: Kommer, vi vilje utrota honom, att han intet folk mer vara skall; och du, Madmen, måste ock förderfvad varda, svärdet skall efter dig komma.
3. Man hörer ett rop i Horonaim, om förderfvelse och stor jämmer.
4. Moab är nederslagen; man hörer hans unga barn ropa;
5. Ty de gå gråtande den vägen upp åt Luhit, och fienderna höra ett Jämmerrop på den vägen neder ifrå Horonaim;
6. Nämliga: Skynder eder bort, och undsätter edart lif; men du skall vara såsom ljung i öknene.
7. Derföre, att du förlätst dig uppå dina byggning, och uppå dina håfvor, skall du ock vunnen varda. Och Chemos måste ut, och draga sin väg fången, samt med sina Prester och Förstar.
8. Ty förderfvaren skall komma öfver alla städerna, att icke en stad undslippa skall; der skola både dalarna förderfvas, och slättmarken förstörd varda; ty Herren hafver det sagt.
9. Käre, låter Moab blomstras; han skall utblomstrat hafva, och hans städer skola öde ligga, att der ingen uti bo skall.