20. Är icke Ephraim min älskelige son, och mitt kära barn? Ty jag kommer nu väl ihåg, hvad jag med honom talat hafver; derföre brister mig mitt hjerta för hans skull, att jag måste förbarma mig öfver honom, säger Herren.
21. Uppsätt dig åminnelsetecken, sätt dig sörjotecken, och styr ditt hjerta in uppå den rätta vägen, der du på vandra skall. Vänd om, du jungfru Israel, vänd om igen till dessa dina städer.
22. Huru länge vill du vända dig bort, du affälliga dotter, den jag igenhemta vill? Ty Herren skall något nytt skapa i landena; en qvinna skall omfatta en man.
23. Detta säger Herren Zebaoth, Israels Gud: Man skall ännu säga detta ordet i Juda land, och i dess städer, då jag deras fängelse vändandes varder: Herren välsigne dig, du rättvisones boning, du helga berg.
24. Och Juda, samt med alla sina städer, skola bo derinne; dertill åkermän, och de som med hjord omkringfara.
25. Ty jag skall vederqvicka de trötta själar, och mätta de bekymrada själar.
26. Derföre vakade jag upp, och såg mig om, och hade så sött sofvit.
27. Si, den tid kommer, säger Herren, att jag skall beså Israels hus och Juda hus, både med folk och fä.
28. Och som jag öfver dem vakat hafver, till att upprycka, sönderrifva, omkullslå, förderfva, och till att plåga; så skall jag ock vaka, öfver dem, till att uppbygga och plantera, säger Herren.
29. På den samma tiden skall man intet mer säga: Fäderna hafva ätit sura vindrufvor, och barnens tänder äro ömma vordna;
30. Utan hvar och en skall dö för sina missgerning; och hvilken menniska, som sura vindrufvor äter, honom skola hans tänder ömma varda.