5. Då skedde Herrans ord till mig, och sade:
6. Kan jag ock icke skicka mig, såsom denne krukomakaren, med eder af Israels huse, säger Herren? Si, såsom leret är i krukomakarens hand, så ären ock I af Israels hus i mine hand.
7. Hasteliga talar jag emot ett folk och rike, att jag det utrota, förhärja, och förderfva vill;
8. Men om det omvänder sig ifrå sine ondsko, den jag emot talar, så skall jag ock låta mig ångra det onda, som jag tänkte göra dem.
9. Och hasteliga talar jag om ett folk och rike, att jag det uppbygga och plantera vill;
10. Men gör det illa för min ögon, så att det icke hörer mina röst, så skall jag ock låta mig ångra det goda, som jag dem lofvat hafver, att jag dem göra skulle.
11. Så säg nu till dem i Juda, och till Jerusalems inbyggare: Detta säger Herren: Si, jag bereder eder ena olycko, och tänker något emot eder; derföre vände sig hvar och en ifrå sitt onda väsende, och bättrer edart väsende och anslag.
12. Men de sade: Der varder intet utaf; vi vilje vandra efter våra tankar, och göra hvar och en efter sins onda hjertas tycko.
13. Derföre säger Herren: Fråger dock ibland Hedningarna: Ho hafver någon tid sådant hört, att jungfrun Israel så ganska grufveliga ting gör?
14. Blifver dock snön längre på stenomen i markene, då det snögar ned af Libanon; och regnvattnet förlöper icke så snart,
15. Som mitt folk mig förgäter. De röka gudom, och komma förargelse åstad, utan återvändo, på sinom stigom, och gånga på otrampadom vägom;
16. På det deras land skall till öde varda, dem till evig skam, så att den der framom går, skall sig förundra, och rista hufvudet.