7. Men välsignad är den man, som förlåter sig uppå Herran, och Herren hans tröst är.
8. Han är lika som ett trä, det vid vatten planteradt och vid en bäck berotadt är; ty om än en hette kommer, så fruktar det sig dock intet, utan dess löf blifva grön; och sörjer intet, när ett torrt år kommer, men det bär frukt utan upphåll.
9. Ett argt, illfundigt ting öfver all ting är hjertat; ho kan utransakat?
10. Jag Herren kan utransaka hjertat, och pröfva njurarna, och gifver hvarjom och enom efter hans vägar, och efter hans gerningars frukt.
11. Ty lika som en fogel, som lägger sig uppå ägg, och utkläcker dem icke, alltså är den som orätt gods församlar; ty han måste derifrå, då han det aldraminst tänker; och måste dock på sistone hafva spott dertill.
12. Men vår helgedoms rum, nämliga Guds härlighets säte, är alltid fast blifvet.
13. Ty, Herre, du äst Israels hopp; alle de som dig förlåta, måste till skam varda, och de affällige måste på jordene skrefne varda; ty de öfvergifva Herran, som är en lefvandes vattens källa.
14. Hela du mig, Herre, så varder jag hel; hjelp du mig, så är mig hulpet; ty du äst min berömmelse.
15. Si, de säga till mig: Hvar är då Herrans ord? Käre, låt kommat.
16. Men jag hafver fördenskull icke flytt ifrå dig, min herde; så hafver jag ock intet begärat menniskors ros, det vetst du; hvad jag predikat hafver, det är rätt inför dig.
17. Var icke du mig förskräckelig, min tröst i nödene.
18. Låt dem till skam komma, som mig förfölja, och icke mig; låt dem förskräckas, och icke mig; låt olyckones dag öfver dem gå, och sönderslå dem dubbelt.