7. Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
8. Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
9. Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
10. Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
11. Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
12. Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
13. Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
14. Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
15. Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
16. Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
17. Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.