22. Som de nu voro fjerran komne ifrå Micha hus, ropade de män, som i husen voro vid Micha hus, och följde efter Dans barn;
23. Och ropade till Dans barn. Och de vände sitt ansigte om, och sade till Micha: Hvad skadar dig, att du så ropar?
24. Han svarade: I hafven tagit bort mina gudar, som jag gjort hafver, och Presten, och dragen edra färde, och hvad hafver jag nu mer? Och I sägen ändå till mig: Hvad skadar dig?
25. Men Dans barn sade till honom: Låt dina röst intet höras när oss, att icke öfverfalla dig vrede män, och du låter dina själ till, och dins hus själ.
26. Så gingo Dans barn sin väg. Och Micha, då han såg att de voro honom för starke, vände om, och kom igen till sitt hus.
27. Men de togo det Micha gjort hade, och den Presten, som han hade, och kommo till Lais, till ett stilla och säkert folk, och slogo dem med svärdsegg, och uppbrände staden med eld.
28. Och ingen var, som dem undsatte, ty han låg långt ifrå Zidon, och hade med ingom beställa; och han låg i den dalen, som ligger vid BethRehob. Så byggde de staden, och bodde deruti;
29. Och kallade honom Dan, efter sins faders Dans namn, hvilken af Israel född var; och staden het tillförene Lais.
30. Och Dans barn uppsatte sig belätet; och Jonathan, Gersons son, Manasse sons, och hans söner voro Prester uti de Daniters slägte, allt intill den tiden, som de vordo förde fångne utu landena;
31. Och satte alltså ibland sig det Micha beläte, som han gjort hade, så länge som Guds hus var i Silo.