4. Och Israels barn gjorde så, och drefvo dem ut för lägret, såsom Herren hade sagt till Mose.
5. Och Herren talade med Mose, och sade:
6. Tala till Israels barn, och säg till dem: Om en man eller qvinna gör en synd på en mennisko, och förbryter sig dermed emot Herranom, så hafver den själen en skuld uppå sig.
7. Och de skola bekänna deras synd, som de gjort hafva, och skola försona deras skuld med lika värd, och derutöfver lägga femtedelen till, och gifva honom, som de emot syndat hafva.
8. Om ingen är, hvilkom man betala skulle, så skall man gifvat Herranom inför Prestenom, undantagen försoningenes vädur, der han med försonad varder.
9. Desslikes skall allt häfoffer af allo thy, som Israels barn helga och offra Prestenom, vara hans.
10. Och hvilken något helgar, det skall ock vara hans; och hvad någor gifver Prestenom, det skall ock vara hans.
11. Och Herren talade med Mose, och sade:
12. Tala till Israels barn, och säg till dem: Om en mans hustru förlöper honom, och förbryter sig emot honom;
13. Och någor köttsliga belägrar henne, och varder dock mannenom fördoldt för hans ögon, och varder förskyldt att hon oren vorden är, och han kan icke öfvertygat henne; ty hon är icke beslagen dermed;
14. Och misstankoanden upptänder honom, att han sina hustru misstänker, ehvad hon är oren, eller ej oren;
15. Så skall han hafva henne fram för Presten, och bära fram ett offer öfver henne, tiondeparten af ett epha bjuggmjöl, och skall ingen oljo gjuta deruppå, ej heller lägga der rökelse på; ty det är ett misstankaoffer, och ett röjelseoffer, som missgerning röjer.
16. Då skall Presten hafva henne fram, och ställa henne för Herran;