27. Och blodhämnaren finner honom utanför hans fristads råmärke, och slår honom ihjäl; han skall för det blod intet saker vara;
28. Ty han skulle blifva i sinom fristad intill den öfversta Prestens död; och efter öfversta Prestens död åter komma till sins arfvegods land igen.
29. Detta skall vara eder en rätt med edra efterkommande, i alla edra boningar.
30. Mandråparen skall man dräpa efter tvegga vittnes mun; ett vittne skall icke svara öfver en själ till döds.
31. Och I skolen ingen försoning taga för en mandråpares själ, ty han är saker till döden; utan han skall döden dö;
32. Och skolen ingen försoning taga öfver den, som till fristaden flydder var, så att han igenkommer till att bo i landena, intill att Presten dör.
33. Och skämmer icke landet, der I uti bon; ty den som blodssaker är, han skämmer landet; och landet kan icke försonadt varda för det blod, som der utgjutet varder, annars utan genom hans blod, som det utgjutit hafver.
34. Orener icke landet, som I bon uti, der jag ock uti bor; ty jag är Herren, som bor ibland Israels barn.