1. Och Mose sade Israels barnom allt det Herren honom budit hade.
2. Och Mose talade med de Förstar i slägterna af Israels barn, och sade: Detta är det som Herren budit hafver:
3. Om någor gör Herranom ett löfte, eller svär honom en ed, så att han förpligtar sina själ; han skall icke göra sin ord omyndig, utan göra allt det af hans mun utgånget är.
4. Om en qvinna gör Herranom ett löfte, och förpligtar sig, medan hon är i sins faders huse och i sin pigodom;
5. Och hennes löfte om förpligtelse, som hon gör öfver sina själ, kommer för hennes fader, och han tiger dertill; så gäller allt hennes löfte, och all hennes bepligtelse, som hon sig med öfver sina själ förpligtat hafver.
6. Men om hennes fader säger der nej till, på den dagen han det hörer; så gäller intet löfte eller bepligtelse, der hon sig med öfver sina själ förpligtat hafver; och Herren skall vara henne nådelig, efter fadren hafver det nekat henne.
7. Hafver hon man, och hafver ett löfte uppå sig, eller af hennes mun utgår en bepligtelse öfver hennes själ;
8. Och mannen hörer det, och tiger den dagen stilla; så gäller hennes löfte och bepligtelse, med hvilko hon sig öfver sina själ förpligtat hafver.
9. Men om hennes man säger der nej till, på den dagen han det hörer; så är hennes löfte löst, som hon hafver på sig, och den bepligtelsen, som af hennes mun öfver hennes själ utgången är; och Herren skall vara henne nådelig.
10. Enes enkos löfte, och enes, som bortdrifven är, allt det hon förpligtar sig öfver sina själ, det gäller öfver henne.
11. Om någons mans tjenstehjon lofvar, eller sig med en ed förpligtar öfver sina själ;