25. Och Presten skall alltså försona hela menighetena af Israels barn, så varder det dem förlåtet; ty det är en ovetenhet. Och de skola frambära sådana sina gåfvor Herranom till ett offer; och sitt syndoffer för Herranom öfver sina ovetenhet;
26. Så varder det förlåtet hela menighetene af Israels barn; dertill ock främlingomen, som bo ibland eder, efter hela folket är i sådana ovetenhet.
27. Men när en själ genom ovetenhet syndar, hon skall frambära en årsgammal get till syndoffer.
28. Och Presten skall försona sådana ovetande själ med syndoffret för ovetenhetena för Herranom, så att han henne försonar; så varder det henne förlåtet.
29. Och det skall vara allt en lag, som I för ovetenhet göra skolen, både dem som inländske äro ibland Israels barn, ock så främlingomen, som bo ibland eder.
30. Men om en själ något gör af öfverdådighet, vare sig inländsk eller utländsk, den hafver Herran försmädat; den själen skall utrotad varda utu hennes folk;
31. Ty hon hafver föraktat Herrans ord, och gjort hans bud omintet; hon skall platt utrotad varda, och umgälla sin skuld.
32. Som nu Israels barn voro i öknene, funno de en man hemtande ved om Sabbathsdagen.
33. Och de som hade funnit honom dermed, då han hemtade veden, hade honom fram för Mose och Aaron, och för hela menighetena.
34. Och de satte honom i fängelse; ty det var icke klarliga uttryckt, hvad man skulle göra med honom.
35. Men Herren sade till Mose: Den mannen skall döden dö; hela menigheten skall stena honom utanför lägret.
36. Så förde hela menigheten honom ut för lägret, och stenade honom ihjäl, såsom Herren hade budit Mose.
37. Och Herren sade till Mose:
38. Tala med Israels barn, och säg till dem, att de skola göra sig klutar på fållarna af deras kläder, i alla deras efterkommandom, och gul snöre i klutomen vid fållarna.
39. Och skola de klutar tjena eder dertill, att I skolen se på dem, och ihågkomma all Herrans bud, och göra dem, att I icke efterföljen edars hjertas tycko, eller hor drifven efter edor ögon.
40. Derföre skolen I ihågkomma och göra all min bud, och helige vara edrom Gud.
41. Jag Herren edar Gud, den eder utur Egypti land fört hafver, att jag skulle vara edar Gud: Jag Herren edar Gud.