1. Och David talade för Herranom denna visones ord, den tid då Herren hade hulpit honom ifrån alla hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand;
2. Och sade: Herren är min klippa, och min borg, och min Frälsare.
3. Gud är min tröst, på honom vill jag trösta; min sköld och mine helsos horn; mitt beskärm, och min tillflykt, min Frälsare, du som mig hjelper ifrån orätt.
4. Jag vill lofva och åkalla Herran, så blifver jag ifrå mina fiendar förlossad.
5. Ty dödsens förderf hade omhvärft mig; och Belials bäcker hade förskräckt mig.
6. Helvetes band omhvärfde mig; och dödsens snaror öfverföllo mig.
7. När jag bedröfvad är, vill jag åkalla Herran, och ropa till min Gud, så hörer han mina röst utaf sitt tempel; och mitt rop kommer för honom i hans öron.
8. Jorden bäfvade och skalf; himmelens grundvalar hafva sig rört, och gifvit sig, då han var vred.
9. Rök gick upp utaf hans näso, och förtärande eld utaf hans mun; så att det ljungade deraf.
10. Himmelen böjde han, och steg neder; och mörker var under hans fötter.
11. Och han steg på Cherub, och flög, och syntes på vädrens vingar.
12. Hans tjäll kringom honom var mörker, och svart tjockt moln.
13. Af skenet för honom brann det med ljungande.
14. Herren dundrade af himmelen; och den Högste lät utgå sitt dunder.