11. Och David sade till Abisai, och till alla sina tjenare: Si, min son, som af mitt lif kommen är, går mig efter mitt lif; hvi ock icke nu Jemini son? Låt honom betämma, att han bannar; ty Herren hafver så budit honom.
12. Må hända, att Herren ser till mina bedröfvelse, och Herren löner mig med godo dessa bannor, som jag lider i dag.
13. Alltså gick David med sitt folk framåt vägen; men Simei gick ut med bergssidone jemte vid honom, och bannades, och kastade stenar till honom, och hof jord.
14. Och Konungen kom derin, och allt folket, som med honom var, trötte; och vederqvickte sig der.
15. Men Absalom och allt folket, Israels män, kommo till Jerusalem, och Achitophel med honom.
16. Då nu Husai den Architen, Davids vän, kom in till Absalom, sade han till Absalom: Till lycko, herre Konung, till lycko, herre Konung.
17. Absalom sade till Husai: Är detta din barmhertighet emot din vän? Hvi hafver du icke farit ut med dinom vän?
18. Husai sade till Absalom: Icke så, utan den som Herren utväljer, och detta folk, och hvar man i Israel, honom vill jag tillhöra, och när honom blifva.
19. Och sedan, hvem skulle jag tjena? Skulle jag icke tjena hans son? Såsom jag hafver tjent dinom fader, så vill jag ock tjena dig.