28. Och Absalom böd sina tjenare, och sade: Tager vara uppå, när Amnon varder glad af vinet, och jag säger till eder: Slår Amnon; och dräper honom, att I intet frukten eder, ty jag hafver det befallt eder; varer tröste och frimodige dertill.
29. Alltså gjorde Absaloms tjenare Amnon, såsom Absalom dem budit hade. Då stodo all Konungens barn upp, och hvar och en satte sig på sin mula, och flydde.
30. Och medan de ännu voro på vägenom, kom rykte för David, att Absalom hade slagit all Konungens barn, så att icke en var öfverblifven af dem.
31. Då stod Konungen upp, och ref sin kläder sönder, och lade sig neder på jordena; och alle hans tjenare, som stodo omkring honom, refvo sin kläder sönder.
32. Då svarade Jonadab, Simea son, Davids broders, och sade: Min herre tänke icke att alle drängerne, Konungens barn, äro döde; utan Amnon är allena död; ty Absalom hafver detta haft inne med sig, ifrå den dagen han förkränkte hans syster Thamar.
33. Så tage icke nu min herre Konungen sådant till hjertat, att all Konungens barn äro döde; utan Amnon är allena död.
34. Men Absalom flydde; och drängen på vaktene lyfte upp sin ögon, och såg ut; och si, en stor hop folk kom på vägenom, hvar efter den andra, utmed bergssidon.
35. Då sade Jonadab till Konungen: Si, Konungens barn komma; såsom din tjenare sagt hafver, så är det tillgånget.
36. Och då han uttalat hade, si, då kommo Konungens barn, och upphofvo sina röst, och greto. Konungen och alle hans tjenare greto ock ganska fast.
37. Men Absalom flydde, och drog till Thalmai, Ammihuds son, Konungen i Gesur. Men han jämrade sig öfver sin son alla dagar.
38. Men då Absalom flydd var, och drog till Gesur, var han der i tre år.
39. Och Konung David öfvergaf att draga ut emot Absalom; ty han var hugsvalad öfver Amnon, att han död var.