23. Efter tu år lät Absalom klippa sin får i BaalHazor, som ligger under Ephraim; och Absalom böd all Konungens barn;
24. Och kom till Konungen, och sade: Si, din tjenare hafver fåraklippare. Jag beder att Konungen, samt med sina tjenare, ville gå med sinom tjenare.
25. Men Konungen sade till Absalom: Icke så, min son; låt oss icke alla gå, att vi icke göra dig tunga; och då han föll hårdt efter honom, ville han dock icke gå, utan välsignade honom.
26. Absalom sade: Skall icke då min broder Amnon gå med oss? Konungen sade till honom: Hvi skulle han gå med dig?
27. Då nödgade Absalom honom, så att han lät Amnon och all Konungens barn gå med honom.
28. Och Absalom böd sina tjenare, och sade: Tager vara uppå, när Amnon varder glad af vinet, och jag säger till eder: Slår Amnon; och dräper honom, att I intet frukten eder, ty jag hafver det befallt eder; varer tröste och frimodige dertill.
29. Alltså gjorde Absaloms tjenare Amnon, såsom Absalom dem budit hade. Då stodo all Konungens barn upp, och hvar och en satte sig på sin mula, och flydde.
30. Och medan de ännu voro på vägenom, kom rykte för David, att Absalom hade slagit all Konungens barn, så att icke en var öfverblifven af dem.
31. Då stod Konungen upp, och ref sin kläder sönder, och lade sig neder på jordena; och alle hans tjenare, som stodo omkring honom, refvo sin kläder sönder.
32. Då svarade Jonadab, Simea son, Davids broders, och sade: Min herre tänke icke att alle drängerne, Konungens barn, äro döde; utan Amnon är allena död; ty Absalom hafver detta haft inne med sig, ifrå den dagen han förkränkte hans syster Thamar.
33. Så tage icke nu min herre Konungen sådant till hjertat, att all Konungens barn äro döde; utan Amnon är allena död.
34. Men Absalom flydde; och drängen på vaktene lyfte upp sin ögon, och såg ut; och si, en stor hop folk kom på vägenom, hvar efter den andra, utmed bergssidon.