9. Och Mose sade till Aaron: Säg till hela menighetena af Israels barn: Går hit fram till Herran; ty han hafver hört edar knorran.
10. Och då Aaron så sagt hade till hela menighetena af Israels barn, vände de sig emot öknena; och si, Herrans härlighet syntes uti en sky.
11. Och Herren sade till Mose:
12. Jag hafver hört Israels barns knorran; säg dem: Om aftonen skolen I hafva kött till att äta, och om morgonen varda mättade af bröd; och skolen förnimma, att jag är Herren edar Gud.
13. Och om aftonen kommo åkerhöns upp, och öfvertäckte lägret; och om morgonen låg dagg omkring lägret.
14. Och som daggen fallen var, si, då låg der något i öknene rundt och smått, såsom rimfrost på jordene.
15. Och då Israels barn sågo det, sade de till hvarannan: Detta är Man; ty de visste icke hvad det var. Men Mose sade till dem: Det är det brödet, som Herren eder gifvit hafver till att äta.
16. Det är det samma, om hvilket Herren budit hafver: Hvar och en församle deraf så mycket han äter för sig; och tage ett gomer till hvart och ett hufvud, efter själarnas tal i deras tjäll.
17. Och Israels barn gjorde så, och församlade, den ene mycket, den andre litet.
18. Men då man mätte det ut med gomer, vardt dem, som mycket hade, intet öfverlöpse, och dem som litet hade, fattades intet; utan hvar och en hade församlat så mycket, som han åt för sig.
19. Och Mose sade till dem: Ingen låte något qvart blifva deraf till morgonen.
20. Men de hörde Mosen intet, utan somlige läto något qvart blifva deraf intill morgonen; då växte der matkar uti, och vardt luktande; och Mose blef vred uppå dem.
21. Så församlade de deraf hvar morgon så mycket, som hvar och en förmådde äta för sig; men när solen vardt het, så försmälte det.
22. Och på sjette dagenom församlade de dubbelt af det brödet, ju tu gomer för en. Och alle de öfverste för menighetene kommo in, och förkunnade det Mose.
23. Och han sade till dem: Detta är det som Herren sagt hafver: I morgon är Sabbath, den helga hvilan Herranom. Hvad I baka viljen, det baker, och hvad I koka viljen, det koker; men hvad öfver är, det låter blifva, att det varder förvaradt intill morgons.
24. Och de läto blifvat till morgonen, såsom Mose budit hade; då vardt det intet luktande, och ingen matk vardt derutinnan.