1. Och Herren sade till Mose: Jag vill ännu låta komma ena plågo öfver Pharao och Egypten, sedan skall han släppa eder hädan; och skall ej allenast släppa eder, utan ock drifva eder hädan.
2. Så säg nu till folket, att hvar och en man bedes af sin nästa, och hvar och en qvinna af sine nästo, silfver och gyldene tyg;
3. Ty Herren varder gifvandes folkena nåd för de Egyptier. Och Mose var en ganska myndig man i Egypti land, för Pharaos tjenare, och för folkena.
4. Och Mose sade: Detta säger Herren: Jag vill på midnattstid utgå i Egypti land.
5. Och allt det förstfödt är i Egypti land skall blifva dödt, ifrå Pharaos förstfödda son, den på hans stol sitter, allt intill tjensteqvinnones förstfödda son, som är vid qvarnena; och allt det förstfödt är ibland boskapen.
6. Och ett stort rop skall vara i hela Egypti lande, hvilkets like icke varit hafver, ej heller varder.
7. Men när Israels barnom skall icke en hund krätta med sine tungo, ifrå menniskom, allt intill boskapen; på det I skolen förnimma, huru Herren åtskiljer Egypten och Israel.
8. Då skola alle desse dine tjenare gå ned till mig, och falla mig till fota, och säga: Far ut, du och allt folket, som under dig är. Sedan vill jag fara ut. Och han gick ifrå Pharao ganska vreder.
9. Men Herren sade till Mose: Pharao hörer eder intet, på det mycken under skola ske i Egypti lande.
10. Och Mose och Aaron gjorde all dessa under inför Pharao; men Herren förstockade honom hans hjerta, att han icke ville släppa Israels barn utu sitt land.